Citat Ur boken Sjutton gubbar av Axel Engdahl utgiven 1916.

"August Bondeson var en humorist av Gudars nåde och en satiriker med satans giftighet. Jag har iakttagit båda, som han själv kallade MVK (Mina vanliga kryddor), och följande skildring torde lämna prov därpå.

I Göteborg var jag på 90-talet i tillfälle att några gånger njuta av Bondesons oefterhärmliga sätt att föredraga sina visor - det vill säga mestadels av B upphittade låtar.

Det var företrädesvis det högt lysande sällskapet Göta Par Bricole- och i andra ordnar - detta nöje beredds mig och övriga bröder. Vid ”nachspielet” var det ett efterlängtat ögonblick då August framträdde utan ceremonier och älskade ljudchattar med ett litet företal drog till med sin ” Visboks skatter”.

Den mimik han därvid utvecklade var ett studium för en skådespelare. Och aldrig skall jag glömma denna röst, som ibland var så fin, att man kunde ” peta sig i tänderna” med den, och emellanåt så grov så den ” ända kunna skrämma den lede” för att uttrycka mig i Bondesons Egen stil. Något mellan register fanns knappast, men ”röstantipoderna” räckte gottgjort till att karakterisera och göra föredraget oefterhärmligt komiskt. Och trots att auditoriet skrattade ”kannibalistiskt”, ändrades inte en min- om ej betingad av innehållet - i föredragandens allvarliga på samma gång som jovialiska ”nuna”.

Och hur annorlunda blev icke intrycket av hans standardverk ”Chronschougs memoarer”. När Bondeson vid en dylik liten ”hippa” förklarade sin åskådning av den klassiska typ, som ingen förut så genomgående skildrat. Skärpan i satiren försvarade han med, att det eljest inte skulle ”göra gott i rågen” och väcka hågen för mindre ytlig bildning inom den kår som satts att fostra våra barn."